Långsam spridning
År 1924 fanns det fortfarande bara fyra golfklubbar i Sverige. Karlskrona GK var nedlagd, men Helsingborg hade fått sin första klubb. Sammantaget fanns bara runt 500 medlemmar i klubbarna och för de flesta var det nog den sociala tillhörigheten som var viktig. Aktiva elitspelare var i stort koncentrerade till Göteborgs och Falsterbo golfklubbar med Erik Runfelt och Carl Rydbeck som de mest framträdande namnen.
Från mitten av 1920-talet och de följande trettio åren sker en långsam tillväxt och en spridning till fler landsändar. Till en början är det främst i Skåne som nya banor och klubbar tillkommer – ett 15-tal bildas under den här perioden, bland annat Kristianstad, Torekov, Båstad, Ystad, Bedinge, Ljunghusen, Rya, Flommen, Mölle och Österlen. I Stockholmsområdet tillkommer klubbar i Saltsjöbaden, Djursholm och Lidingö. Trots att Göteborgs Golf Klubb varit så dominerande de första åren såväl organisatoriskt som vad gäller elitspelare, så dröjer det ända till 1962 innan regionen får ett tillskott genom att Delsjö Golfklubb bildas. Norrköping, Halmstad, Västerås och Borås var städer utanför storstadsregionerna som tidigt fick golfklubbar. 1946 blev också Norrland genom Bodens GK en del av den svenska golffamiljen. Det var fortfarande samhällets mer ekonomiskt välbeställda som spelade golf. Att många regementsstäder tidigt fick golfbanor är ingen tillfällighet. Officerare var ofta idrottsintresserade och flera golfbanor anlades på militärens övningsfält.
För att spela golf behöver man både utrustning och kunna lära sig spelet av någon. Golfklubbarna behövde professionella som tog hand om instruktionen och som sålde klubbor och bollar. Det var Storbritannien som fick förse den svenska golfen med de här viktiga personerna. Bröderna George och Edwin Roberts rekryterades till klubbarna i Göteborg och Stockholm och William Hester till Falsterbo. På 1920-talet dyker de första svenska professionalisterna upp i form av bröderna Adolf och Gerhard Hjort vars syster var gift med Edwin Roberts. I samband med första upplagan av Dunlop Cup, som blev en årlig tävling för Skandinaviens professionella, så beslöt man också att bilda den förening som idag heter PGA Sweden. Klubbor och bollar kom huvudsakligen från Skottland. Ofta satte den ”svenske” pron sitt namn på den klubba han importerade från skotska club-makers.
I blygsam omfattning inleddes också ett internationellt tävlingsutbyte. Falsterbospelarna gick i bräschen genom att börja tävla mot medlemmarna i Köpenhamns Golfklubb. Med tiden utvecklades ett landskampsutbyte för amatörer med länder som Danmark, Tyskland och Holland.
År 1950 fanns i Sverige 33 golfklubbar anslutna till Svenska Golfförbundet och man hade tillsammans cirka 5500 medlemmar. Golfförbundet hade mot slutet av 1930-talet fått mer organisatorisk stadga med kansli och rådgivning till klubbar. Med Rafael Sundblom fick vi på 1930-talet den första profilerade golfbanearkitekten. Tylösand, Kalmar och Drottningholm är exempel på banor som han ritade. Han var också tillsammans med Erik Runfelt en av de fyra i redaktionen när Svensk Golfs premiärnummer kom ut sommaren 1946.