De första golfklubborna var tillverkade helt i trä med skaft och klubbhuvud i ett stycke. Man valde en lämplig trädgren som kunde slöjdas till en spelklubba. Efter en tid spelades golf med flera klubbor, ofta tillverkade av bågtillverkare, som hade lärt sig konsten att tillverka bågar av två separata trästycken. som limmades och lindades ihop på mitten för att skapa en kraftfullare båge än de som tidigare tillverkats av ett enda trästycke. Man optimerade klubbornas egenskaper med skaft av mjuka träslag och klubbhuvud av hårda träslag. Den s.k. spelklubban användes för utslag och transportslag medan mer loftade träklubbor användes för höga slag och slag från besvärliga lägen.

Så småningom började man tillverka klubbor med smidda järnhuvuden som upptill var formade i en hylsa i vilket skaftet trycktes in och nitades fast. Dessa järnklubbor användes för att spela bollen ur t.ex. hjulspår och andra håligheter (som naturliga bunkrar) och kallades carrick, track iron eller rut iron (klubba för spår, hjulspår). Tekniken att tillverka järnklubbor kom (precis som tekniken att tillverka läderbollar) från Holland, medan tekniken att tillverka träklubbor utvecklades i Skottland.

Under åren fram till 1850 hände inte särskilt mycket med golfens redskap. Skottarna höll fast vid sina longnose klubbor och fjäderbollar. Nästa steg i utvecklingen var när man började använda hickory som material till skaften, ett träslag som började importeras från de amerikanska kolonierna i slutet av 1700-talet. Hickory har utmärkta egenskaper som klubbskaft då det är tåligt och man kan påverka styvhet och torsion (vridmomentet) genom hur man slipar skaftet.

Då läderbollen ersattes med guttaperkabollen behövdes en ny typ av klubbor. Guttaperkabollarna var hårda och för att få dem att flyga behövdes tyngre och mera hållbara klubbor. Svingtekniken utvecklades också till att bli något brantare mot bollen. Då blev skaften något kortare och lien mera upprätt. De långnästa klubborna ersattes av klubbor med stora huvuden placerad bakom skaftets tänkta förlängning. Trähuvudena förstärktes också med olika material för att skydda träet vid bollträffen och skapa rätt balans i dem (slagyteinläggningar av olika material, bottenplattor av mässing samt svingvikter av bly).

Järnklubbor började tillverkas i stor skala mot slutet av 1800-talet. De användes vid både det långa och det korta spelet beroende på vilken klubba man hade. Dessa första järnklubbor hade namn som driving cleek, iron cleek, lofter, mid iron, mashie, spade-mashie, mashie/niblick, niblick, jigger och putting cleek. Många spelare oroade sig vid denna tid för att linksbanorna förstördes av järnklubbornas tendens att slå upp torvor.

Man började experimentera med stålskaft redan i slutet av 1800-talet och en smed från Edinburgh tog patent på stålskaftade klubbor redan 1894. Han avstod senare från patentet när det blev klart att skaften antagligen inte skulle bli tillåtna. När stålskaften blev tillåtna (1926 av USGA och 1929 av R & A) gick utvecklingen mot matchade set bestående av Driver, Brassie, Spoon, Järn 1-9 och en putter. Det fanns spelare som spelade med väldigt många specialklubbor. När Lawson Little spelat med upp till 30 klubbor i bagen kom regeln med max 14 klubbor i bagen 1938 av USGA och 1939 av R&A.

1932 spelar Gene Sarazen the Open Championship med en niblick på vilken han har lött en extra bit stål på sulan och skapet en vinkel mot marken kallad ”bounce”. Den första sandwedgen var född. Efter detta har en hel familj med wedgar med olika loft och bredd och bounce på sulan vuxit fram.

Efter hand som greenerna blev bättre och klipptes ner utvecklades även puttern mot att ha mindre loft än tidigare och puttern har utvecklats till en myriad av olika design och skaftlängder.

Träklubborna, som från början tillverkades i ett stycke av persimmonträ, kom under 1950-talet även med laminatteknik. Laminaten blev så småningom vanligare än persimmon och därmed även billigare trots att de var dyrare när de lanserades. Bättre hållbarhet kännetecknade de laminerade klubborna.

Järnklubborna var, precis som under hickorytiden, smidda med relativt smala sulor och utan någon fördelning av tyngden på baksidan s.k. bladklubbor. Vissa enstaka försök till tå-häl balans (mer massa i ändarna av klubbhuvudet) och ”muscle back” (extra vikt bakom klubbans ”sweet spot”) gjordes under perioden. Efter andra världskriget blev det vanligt att två wedgar, en pitching wedge och en sand wedge ingick i det matchade setet.

Runt 1970 lanserades flera nyheter både på skaft och klubbhuvud. På skaftsidan började man experimentera med olika material, framförallt grafit och aluminium. Det svenska företaget Sandvik tillverkade skaft i titan. Det dröjde till 1990-talet innan grafitskaften slog igenom på allvar, framförallt i damklubbor samt i herrdrivers. Klubbhuvuden började gjutas istället för att smidas och Ping blev marknadsledande i tå-häl klubbor. Även på puttersidan blev Ping en ledande utvecklare med tå-häl balans och den numera klassiska Anser designen. Skaftets infästning ändrades och klubbor med offset (där skaftets tyngdpunkt ligger framför klubbhuvudets) har blivit ytterligare ett kännetecken i spelförbättrande klubbdesign.

Under denna period var det fortfarande vanligast att spelare köpte sina klubbor i matchade set med ungefär denna uppsättning: Driver, Spoon, Trä 5, Järn 3 – 9, PW. SW, putter.

Runt millennieskiftet började medvetenheten om att klubborna behöver anpassas till spelarens individuella egenskaper driva industrin. Individuellt utprovade klubbor (Custom Fitting) av utbildade PGA pros och klubbmakare har blivit allt vanligare de senaste åren.

Insikten att setets sammansättning intimt hänger samman med svinghastighet, svingmönster och träffsäkerhet gör att man numera provar ut klubbor i 5 olika grupper. Drivern (där huvudet sedan 2001 tillverkas i titan och har en maxvolym på 460 cc) provas ut med loft, face angle och skaft, fairwayklubbor (spoons) provas ut med hänsyn taget till minsta möjliga loft som spelaren kan använda utan peg. Hybrider (ett mellanting mellan bredsulade järnklubbor och traditionella metal woods) har ersatt de långa järnen för många spelare och beroende på sving så är idag den längsta järnklubban allt ifrån en järn 3:a till en järn 7:a. Många spelare har minst 3 kanske 4 wedgar för att täcka in sina avstånd i närspelet. Antalet klubbor som en spelare behöver styrs av slaglängd. Ju kortare man slår desto större skillnad i loft behövs mellan klubborna för att spelaren inte ska ha flera klubbor som går ungefär lika långt. Även loften på drivern varierar från 7 grader för vissa långtslående herrproffs till så mycket som 16 grader för vissa kortslående damer.

En intressant utveckling har varit att loften på järnklubborna blivit lägre och lägre genom de senaste 100 åren. Detta på grund av att ombalanseringen i klubbhuvudet med bredare sulor, offset och generellt en lägre tyngdpunkt, gör att det inte krävs lika mycket loft som förr för att få upp bollen i luften. En mid iron från 1930 numrerad med # 3 hade lite över 30 graders loft. En järn 3:a från 2012 kan ha så lite som 20 graders loft. En skillnad på över 10 grader!

Under denna period började fler och fler spelare använda putters med långa skaft som förankrades i magen, mot bröstet eller hakan. Regelmakarna beslutade 2012 att det fr.o.m. 2016 inte längre ska vara tillåtet att förankra klubban mot någon del av kroppen, men längden på skaftet regleras inte.

Klubbtillverkarna lanserar hela tiden nya modeller. Vi spelare är ofta beredda att betala rätt mycket för ett klubbset med förhoppningen om längre och rakare slag. Men för de allra flesta är det nog en bättre investering att ta några lektioner hos klubbens pro.