Golfklubbornas historia

Det är omöjligt att exakt säga hur den första golfklubban såg ut. Golfen har förmodligen sitt ursprung i flera gamla klubba-bollspel bl.a. det nederländska Kolf (Kolven). En sak är ganska säker, nämligen den att klubborna utvecklats i takt med bollens utveckling.

En klubba definieras i golfreglerna (Regel 4) som ”ett redskap avsett att slå bollen med”. En golfklubba består av ett skaft med grepp och ett huvud som skall vara sammansatt till en enhet. För mer information om hur dagens klubbor regleras hänvisas till den aktuella regelboken.

Medeltiden och tiden fram till mitten av 1800-talet

Kolven-huvud 1620-tal

Kolven-huvud 1620-tal

De första golfklubborna var tillverkade helt i trä med skaft och klubbhuvud i ett stycke. Man valde en lämplig trädgren som kunde slöjdas till en spelklubba. Golfen, som vi känner till den idag, har förmodligen två olika former av golf som sitt ursprung; dels den kortbaneform som spelades av vanligt folk på kyrkogårdar i anslutning till mässan med en klubba från alla lägen, dels en långbaneform som spelades av noblessen på linkslandet och med individuellt anpassade klubbor. Kortbanegolfen spelades med en enda klubba av ett trästycke med sitt ursprung i shintyklubban (ett lagspel med klubba och boll som också är föregångaren till hockey och bandy). Långgolfen spelades med flera klubbor tillverkade av bågtillverkare, som hade lärt sig konsten att tillverka bågar av två separata trästycken som limmades och lindades ihop på mitten för att skapa en kraftfullare båge än de som tidigare tillverkats av ett enda trästycke. Man optimerade klubbornas egenskaper med skaft av mjuka träslag och klubbhuvud av hårda träslag. Den s.k. spelklubban användes för utslag och transportslag medan mer loftade träklubbor användes för höga slag och slag från besvärliga lägen. Kortgolfen runt kyrkogårdarna dog ut kring 1600 då den reformerade kyrkan inte längre tillät nöjen på söndagar, medan långgolfen levde vidare på linksbanorna. De vanligaste speldagarna var måndagar, onsdagar och lördagar. Man spelade i sina ”klickar”. Några golfklubbar bildades inte förrän i mitten och mot slutet av 1700-talet.

Så småningom började man tillverka klubbor med smidda järnhuvuden som upptill var formade i en hylsa i vilket skaftet trycktes in och nitades fast. Dessa järnklubbor användes för att spela bollen ur t.ex. hjulspår och andra håligheter (som naturliga bunkrar) och kallades carrick, track-eller rut iron (klubba för spår, hjulspår). Tekniken att tillverka järnklubbor kom (precis som tekniken att tillverka läderbollar) från Holland, medan tekniken att tillverka träklubbor utvecklades i Skottland.

I början av 1600-talet fanns det en man vid namn William Mayne, som till professionen var bågtillverkare, och som 1603 utnämndes till kunglig klubbmakare åt James VI av Skottland (sedermera även James I av England). Klubborna som William framställde hade skaft av ask eller hassel och huvudet var tillverkat i slån, bok, päron – eller äppelträd. Jämfört med dagens klubbor var lien mycket flackare (svingen var mer svepande för att inte skada de ömtåliga läderbollarna) och både skaft och huvud var längre (”long nosed”) än de klubbor som kom senare. Slagytan låg framför skaftets förlängning. Träklubborna hade egna namn som Play Club, Brassie, Grass Driver, Spoon, Driving Putter. Benämningen spoon beror på att formen på träklubborna under 1600-talet började få formen av en sked (spoon). Puttern på denna tid var egentligen an kortskaftad träklubba med lite loft (men med mera loft än en modern putter).

1850 – 1930

Kopia av vattenklubba - 1870-tal

Kopia av vattenklubba – 1870-tal

 

Niblick - Adolf Hjort - Sverige - 1920-tal

Niblick – Adolf Hjort – Sverige – 1920-tal

Under åren fram till 1850 hände inte särskilt mycket med golfens redskap. Skottarna höll fast vid sina long nosed klubbor och fjäderbollar. Nästa steg i utvecklingen var när man började använda hickory som material till skaften, ett träslag som började importeras från de amerikanska kolonierna i slutet av 1700-talet. Hickory har utmärkta egenskaper som klubbskaft då det är tåligt och man kan påverka styvhet och torsion genom hur man slipar skaftet.

Då läderbollen ersattes med guttaperkabollen behövdes en ny typ av klubbor. Guttaperkabollarna var hårda och för att få dem att flyga behövdes tyngre och mera hållbara klubbor. Svingtekniken utvecklades också till att bli något brantare mot bollen. Då blev skaften något kortare och lien mera upprät. De långnästa klubborna ersattes av klubbor med stora huvuden placerad bakom skaftets tänkta förlängning. Trähuvudena förstärktes också med olika material för att skydda träet vid bollträffen och skapa rätt balans i dem (slagyteinläggningar av olika material, bottenplattor av mässing samt svingvikter av bly).

Niblick - tidigt 1900-tal

Niblick – tidigt 1900-tal

 

Svensksåld driver - 1920-tal

Svensksåld driver – 1920-tal

Järnklubbor började tillverkas i stor skala mot slutet av 1800-talet. De användes vid både det långa och det korta spelet beroende på vilken klubba man hade. Dessa första järnklubbor hade namn som driving cleek, iron cleek, lofter, mid iron, mashie, spade-mashie, mashie/niblick, niblick, jigger och putting cleek. Många spelare oroade sig vid denna tid för att linksbanorna förstördes av järnklubbornas tendens att slå upp torvor. En putter under hickoryeran i början av 1900-talet hade runt 6 -7 graders loft och var av bladmodell och hälskaftad. Den centerskaftade puttern som dök upp i början av 1900-talet blev förbjuden till 1951. Dock var den hela perioden tillåten i USA. Fram till denna tid hade spelarna köpt sina klubbor en och en men vid sekelskiftet runt 1900 började klubbmakare komponera hela set. Numrerade set som vi har idag kom först i slutet på 20-talet. Detta slog dock först igenom på allvar på 1930-talet när hickory ersattes av stålskaft.

Golfset Göteborg - tidigt 1900-tal

Golfset Göteborg – tidigt 1900-tal

1930 – 1970

Damklubbor - 1960-tal

Damklubbor – 1960-tal

 

Max Wellens - Träklubba: Järnklubba - Sverige 1930-tal

Max Wellens – Träklubba: Järnklubba – Sverige 1930-tal

Man började experimentera med stålskaft redan i slutet av 1800-talet och en smed från Edinburgh tog patent på stålskaftade klubbor 1894. Han avstod senare från patentet när det blev klart att skaften antagligen inte skulle bli tillåtna. När stålskaften blev tillåtna (1926 av USGA och 1929 av R & A) gick utvecklingen mot matchade set bestående av Driver, Brassie, Spoon, Järn 1-9 och en putter. Det fanns spelare som spelade med väldigt många specialklubbor. När Lawson Little spelat med upp till 30 klubbor kom regeln med max 14 klubbor 1938 av USGA och 1939 av R & A.

1932 spelar Gene Sarazen the Open Championship med en niblick på vilken han har lött en extra bit stål på sulan och skapet en vinkel mot marken kallad ”bounce”. Den första sandwedgen var född. Efter detta har en hel familj med wedgar med olika loft och bredd och bounce på sulan vuxit fram.

Efter hand som greenerna blev bättre och klipptes ner utvecklades även puttern mot att ha mindre loft än tidigare, men den klassiska bladputtern dominerade till början av 1950-talet då den centerskaftade puttern återigen blev tillåten. Sedan dess har puttern utvecklats till en myriad av olika design och skaftlängder med platta grepp vanligare än runda.

Ställbar klubba - 1960-tal

Ställbar klubba – 1960-tal

Träklubborna, som från början tillverkades i ett stycke av persimmonträ, kom under 1950-talet även med laminatteknik. Laminaten blev så småningom vanligare än persimmon och därmed även billigare trots att de var dyrare när de lanserades. Bättre hållbarhet kännetecknade de laminerade klubborna.

Järnklubborna var, precis som under hickorytiden, smidda med relativt smala sulor och utan någon fördelning av tyngden på baksidan s.k. bladklubbor. Vissa enstaka försök till tå-häl balans (mer massa i ändarna av klubbhuvudet) och ”muscle back” (extra vikt bakom klubbans ”sweet spot”) gjordes under perioden. Efter andra världskriget blev det vanligt att två wedgar, en pitching wedge och en sand wedge, även ingick i det matchade setet.

Mot slutet av perioden började de klassiska lädergreppen ersättas av gummigrepp, som var enklare att montera och billigare för kunden att köpa.

1970 – 2000

Ping Karsten 1 - 1970-tal

Ping Karsten 1 – 1970-tal

 

Scoreman - svensk - 1990-tal

Scoreman – svensk – 1990-tal

Runt 1970 lanserades flera nyheter både på skaft och klubbhuvud. På skaftsidan började man experimentera med olika material, framförallt grafit (Shakespeare) och aluminium (Wilson). Det svenska företaget Sandvik tillverkade skaft i titan. Det dröjde till 1990-talet innan grafitskaften slog igenom på allvar, framförallt i damklubbor samt i herrdrivers. Klubbhuvuden började gjutas istället för att smidas och Ping blev marknadsledande i tå-häl klubbor. Även på puttersidan blev Ping en ledande utvecklare med tå-häl balans och den numera klassiska Anser designen. Skaftets infästning ändrades och klubbor med offset (där skaftets tyngdpunkt ligger framför klubbhuvudets) har blivit ytterligare ett kännetecken i spelförbättrande klubbdesign.

Under denna period var det fortfarande vanligast att spelare köpte sina klubbor i matchade set med ungefär denna uppsättning: Driver, Spoon, Trä 5, Järn 3 – 9, PW. SW, putter.

Runt 1980 kom de första träklubborna i metall (metal woods) där grundaren av Taylor Made, Gary Adams, hade kommit på en lösning på problemet med att slagytan ofta trycktes in. Men det var först när Callaway kom med sin Big Bertha 1991 som metal woods blev vanligare än träklubbor. I och med metal woods blev det också vanligare med mycket loftade fairwayklubbor som # 7 och # 9. Trenden att börja köpa klubborna en och en började återkomma till branschen.

Olika drivers - 1990-tal

Olika drivers – 1990-tal

2000 –

Runt millennieskiftet började medvetenheten om att klubborna behöver anpassas till spelarens individuella egenskaper (precis som under hickorytiden) börja driva industrin. Individuellt utprovade klubbor (Custom Fitting) av utbildade PGA pros och klubbmakare har blivit allt vanligare de senaste åren.

Insikten att setets sammansättning intimt hänger samman med svinghastighet, svingmönster och träffsäkerhet gör att man numera provar ut klubbor i 5 olika grupper. Drivern (där huvudet sedan 2001 tillverkas i titan och har en maxvolym på 460 cc) provas ut med loft, face angle och skaft, fairwayklubbor (spoons) provas ut med hänsyn taget till minsta möjliga loft som spelaren kan använda utan peg. Hybrider (ett mellanting mellan bredsulade järnklubbor och traditionella metal woods) har ersatt de långa järnen för många spelare och beroende på sving så är idag den längsta järnklubban allt ifrån en järn 3:a till en järn 7:a. Många spelare har minst 3 kanske 4 wedgar för att täcka in sina avstånd i närspelet. Antalet klubbor som en spelare behöver styrs av slaglängd. Ju kortare man slår desto större skillnad i loft behövs mellan klubborna för att spelaren inte ska ha flera klubbor som går ungefär lika långt. Även loften på drivern varierar från 7 grader för vissa långtslående herrproffs till så mycket som 16 grader för vissa kortslående damer.

En intressant utveckling har varit att loften på järnklubborna blivit lägre och lägre genom de senaste 100 åren. Detta på grund av att ombalanseringen i klubbhuvudet med bredare sulor, offset och generellt en lägre tyngdpunkt gör att det inte krävs lika mycket loft som förr för att få upp bollen i luften. En mid iron från 1930 numrerad med # 3 hade lite över 30 graders loft. En järn 3:a från 2012 kan ha så lite som 20 graders loft. En skillnad på över 10 grader!

Under denna period började fler och fler spelare använda putters med långa skaft som förankrades i magen, mot bröstet eller hakan. Regelmakarna beslutade 2012 att det fr.o.m. 2016 inte längre ska vara tillåtet att förankra klubban mot någon del av kroppen, men längden på skaftet regleras inte.